Lugols lösning är en vattenbaserad jodlösning som består av elementärt jod (I₂) och kaliumjodid löst i destillerat vatten. Lösningen utvecklades på 1800-talet av den franske läkaren Jean Lugol och har sedan dess använts inom både medicin och laboratorieverksamhet. Kombinationen av jod och kaliumjodid gör att joden blir vattenlöslig och därmed lättare att använda i olika sammanhang.
Historiskt har Lugols lösning använts för att behandla jodbrist och vissa sköldkörtelrelaterade tillstånd, eftersom jod är ett nödvändigt spårämne för produktionen av sköldkörtelhormoner. Sköldkörteln behöver jod för att bilda hormonerna tyroxin (T4) och trijodtyronin (T3), som reglerar kroppens ämnesomsättning, energinivå och temperaturbalans. Vid specifika medicinska situationer, såsom inför vissa operationer eller vid exponering för radioaktivt jod, kan jodlösningar användas under noggrann medicinsk övervakning.
Utöver medicinsk användning är Lugols lösning välkänd inom laboratoriemiljöer, särskilt som ett reagens för att påvisa stärkelse. När lösningen droppas på ett ämne som innehåller stärkelse uppstår en mörkblå eller svart färgreaktion, vilket gör den användbar i både undervisning och forskning.
Det är viktigt att understryka att Lugols lösning är en koncentrerad jodkälla och att felaktig användning kan innebära risker. För högt intag av jod kan påverka sköldkörtelns funktion negativt och orsaka både över- och underfunktion. Därför bör användning för invärtes bruk alltid ske i samråd med hälso- och sjukvårdspersonal.
